Jag läser om romantiken. Om Lord Byron. Versmått och meter.
Det har så smått gått upp för mig att den tid jag har till mitt förfogande är av större värde än jag tidigare förstått. Jag har insett att det lönar sig med ett tidigt igångsättande. Att inte vänta ut dagen, natten. Vända dygn.
Det är skönt med all den text jag har i mitt knä. När jag första gången öppnade boken undrade jag hur mycket den skulle väga om kunskap, inflytande och påverkan hade haft vikt.
Hur mycket hade Byron vägt? Shakespeare, Dante?
Sidor fullmatade med text, allt från just Sapfo till Strindberg på dessa.
Romantiken.
Texter att läsa långsamt, långsamt med tid.
Höst i Göteborg förra helgen. Den obligatoriska fikan i Haga. Kullersten, kalla näsor och kaffe, med filtar och nöjet med förbipasserande skådespel. Hamnade efter i litteraturen, fegade ur på måndagen och gick inte upp. Somnade om och vaknade sedan igen med ångest över att i sömndrucket tillstånd fattat viktiga beslut.
Avskärmandet har sin charm, att inte göra upp planer eller lova bort sig ger tidsmässiga fristäder som motarbetar stressen som bidrar till den andra stressen som bidrar till,som bidrar tillsombidrartillsom...
Att läsa är kul, det får inte bli en plikt.
Jag somnar till ljudböcker, djupa röster som berättar och söver. Kvällarna ser alltid likadana ut med det febrila letandet efter platsen där sömnen inträdde. Insikten om att den inträtt vid flera olika tillfällen och att när väl startpunkten blivit bestämd: "hmm, det här låter välbekant" och "dör inte hennes..." "jooo... det gjorde han", och sedan: "Ääh, fakk diss!" för att sedan somna och glömma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar