Femman med hiss

Utan telefon i tre dagar och jag fattar hur lite jag kan vara utan den när det inte är självvalt, tele2 verka få panik när jag genom deras supportchat menar att jag inte fått info om ett avbrott som detta och att jag är i behov av telefon dagligen. De slänger ett nytt i posten med någon form av expresslapp klistrad på kuvertet och när jag kommer hem efter skolan ett halvt dygn senare, ligger det där i postboxen. Det gick så fort att jag inte riktigt trodde på det innan jag öppnat brevet.
Jag läser ett mail från mamma som undrar var jag håller hus och varför det inte går att komma fram på mitt nummer, efter lugnande mailkorrespondens sätter jag mig på hojen och susar hemåt.
Jag försöker mig på Lindqvist igen och boken ändrar karaktär efter ett tag och den går att läsa utan frustration över hans alla referenser och citat som jag inte har någon som helst koll på.
En halvtimma innan Willy's stänger tar jag hissen ner och ut, kommer in i kvällen som är vindstilla och luktar mörker och kyla, varje vacker kväll behandlar jag nu som den sista för säsongen.
På tillbakavägen slår det mig när studentboendet tornar upp sig att det inte är helt olikt sjukan i von Triers Riket, det känns inte hotfullt bara pga av att jag vet att det inte är det. Men det ligger där så tungt, nöjt och definitivt med sin stora skylt på taket. Så man verkligen ska veta. När dörrarna väser upp undrar jag i vilket rum lillebror skulle bott.