AMS

Jag fattar direkt när jag kliver innanför dörren att den jobbiga känsla jag haft i magen under morgonen inte skojat.
På arbetsförmedlingens soffbord ligger det kataloger med telefonklatalogstunna sidor innehållande rad efter rad av lediga jobb. Jag slår mig ner i ett hörn i lokalen efter att ha hunnit snappa åt mig GPs trea. Jag spanar upp över tidningskanten ibland och undrar vilken magkänsla de andra arbetslösa har. När jag sitter där och funderar, i skydd av tidningen, kommer jag fram till att det inte är min egen ångest jag känner utan de andras, jag själv vill bara att det ska bli min tur så jag kan få alla papper, få förklarat för mig hur jag ska göra för att få Alfa-kassan att förstå att jag inte har några pengar, och gå hem. Någonstans vet jag ändå att det ordnar sig för mig, det är bara en sommar det handlar om. Det som är värre är att se de 50+are som frenetiskt, och utan en aning om vad fingerspetsmetoden är, dunkar in tangent efter tangent på de blågrå terminalerna, det luktar oro och uppgivenhet om dem lång väg.
Kvinnan bakom skrivbordet ger mig det vanliga tugget när jag ifrågasätter min egen närvaro på det obligatoriska informationsmöte dagen därpå. Jag förklarar för henne att jag redan varit på ett sådant möte och att jag redan innan kunde det jag lärde mig där då och att jag nu, tre år senare kan det ännu bättre. Hon förstår och ger mig tiderna för mötet.
Under promenaden hem i solsken och vårdamm fattar jag att de aldrig kommer kunna hjälpa mig med jobb. Att jag måste ordna det själv. "No biggie!" Tänker jag, jag har gjort det förr!