Dagarna är lika varandra dag efter dag och jag fyller dem med blodfläckiga söndersnutna näsdukar bredvid madrassen jag sover på. Jag blir dödstrött efter en lugn eftermiddag med samtal på café med vänner jag inte sett på länge.
Såg "Farväl Falkenberg" i går och tyckte den var sorgset underbar, jag ville att K skulle förstå grejen, eller för den delen de andra som idag kastade bort filmen som "pretentiös smörja".
Jag fick låna lillebrors I-Pod idag och åkte spårvagn leende med musikfascistfingrar som förstörde men gjorde saker bättre när de ville ge mig plåster på såren för de sex månader utan bra musik som jag tvingats genomleva.
Träffade A som ville låna toan på dånken. Vi bestämde oss för ett möte framöver. Det var så längesedan jag var på hemmaplan att jag glömt hur det känns att springa in i gamla bekanta.
Det är en skön känsla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar