Den är viktig; kärleken!

Alla dagar finns där men de är samtidigt bortglömda.
Det är samma sak som hände med vistelsen i Oslo, jag klippte av och började något nytt utan att tänka på det som varit. Bara framåt.
Jag sitter hemma nu, friskar upp minnen genom att öppna mappar i Windows, jag påminner mig själv om allt som hänt.
Det känns konstigt att se mig själv så långt borta i så många olika miljöer när det enda jag fyller mina feberdrömmar med är New York, flygplan och den yra resan hem.
Jag har bestämt mig för att tänka på allt, verkligen TÄNKA (Caps Lock) på allt och aldrig glömma. Jag kom på mig själv med att planera för framtiden och lämna det förflutna som ett förflutet; bara förflutet. Jag kom ihåg att jag måste komma ihåg för att fixa resten, orka, vilja, kunna.
Jag vill ha med mig allt nära mig, kunna plocka fram och känna värmen av minnen och minnesbilder. Tankarna jag tänkte ska finnas kvar och förmågan att peppa mig själv och andra till att göra saker de och jag tror på måste leva vidare, annars tror jag att jag stannar, andra stannar; vissa har redan gjort det.
Jag har redan sett bevis på att saker inte förändrats under tiden jag varit borta, det har redan gjort mig förbannad och lite ledsen. Jag måste ta mig förbi, kan jag inte ändra på det så vända det ryggen. Människor ska finnas för varandra inte för att få varandra att undra om de ska finnas.
Jag har så mycket framför mig kvar att jag tror jag väljer att vara sjuk lite längre för att veta att jag kommer få uppleva allt på riktigt när jag lämnar hostan och febern i drömmen.
Vi ses snart!