Glöm ej!

Det borjar rycka i benen nu, jag vill bli klar med Bolivia och dra vidare. Jag undrar over hur det kommer bli nar jag kommer tillbaka till GBG, kommer jag att ha forvandlats till den dar rastlosa killen som standigt maste ha nagot att gora?
M och jag var pa langpromenad pa Isla del Sol igar; en fyra timmars march bland ruiner, ljusbla Titicaca och asnor pa on dar solen ska ha fotts. Pa baten hem traffade vi tva nordbor som vi spenderade kvallen med. Via at overkryddad gronsakscurry och drack kall och fin Paceña.
I forrgar fick jag verkligen ut allt det jag velat ha ut av Bolivia. Efter en ol pa en bar ett stenkast fran sjon stegade jag och M hemat med intentionen att lagga oss tidigt. Vi blir hindrade da vi hittar en stor fiesta vid katedralen en bit fran vart hostel. Uppkladda bolivianer med vattenkammat har, indiankvinnor som vanligt men bestamt knuffar sig fram genom folkmassan for att fa se sa mycket av det pagaende fyrverkeriet som mojligt, deltog i en en fest som jag inte kan jamfora med nagot jag tidigare sett . For forsta gangen i mitt liv star jag allra langst bak i folkmassan men jag ser allt, alla ar sa korta i rocken att det fatal europèer som hittat dit framstar som jattar. Det var akta gladje, generositet och vilja att fa alla att ma bra som var budorden. Vardstaden (Copacabana) lyckades med rage att varma mig sjalsligt likaval som fysiskt, det serverades nagon form av varm, sot majsdryck med efterfoljande cocosgrogg. Jag ville inte ga darifram men kvallen blev sen och jag ville ha kvar den toppade kanslan av att ha upplevt nagot som inte alla Lonely planet addicts far gora.
Jag tror att jag somnade med ett leende.