Ventilen

Den där ventilen.
Den där ventilen jag glömt bort jag hade. Ventilen jag saknat.
Det blev extra tydligt i solskenet på bakgården på 2:a lång, eller med den överdimensionerade kannan presskaffe för två vid Kungsportsplatsen.
Det blev tydligt att jag behöver ventilen. Tydligt att jag behövt den hela vintern. Jag fick ur mig alla tankar, allt skräp som legat och skräpat.
Vädrade ur alla unkna utrymmen som förblivit ovädrade.
Det räckte med ett par samtal med spetsade öron och vässad tunga.
Det räckte för att känna att det gjorde skillnad, att jag hade något att dela med mig av, att någon lyssnade, att någon berättade, att någon förstod. Det senaste året har gett mig fel bild av livet, fel bild av mig själv. Problemet låg till största delen i en saknad och ett behov.
Det var först när jag märkte skillnaden som jag insåg att jag glömt. Helt bortblåst var tanken på att de tunga tankarna kunde bero på en brist av annat än signalsubstanser. Övertygelsen om att felet låg hos mig växte sig större i takt med att dagarna gick. Till slut var jag så van vid tanken att jag omedvetet accepterat det nya och glömt verkligheten. Jag förvandlades till någonting jag inte var genom älta det så pass mycket att det inte längre handlade om tankar utan mina tankar.
Jag genomskådade det svarta. Genom att berätta, prata, skratta. Genom att ta del av andra människors liv och samtidigt dela med mig av mitt eget. Att förstå att det inte bara är jag som fyller oket med oro över framtiden, pressen på att lyckas, ångesten över att tiden bara försvinner.

Allt handlar egentligen om tillgången på ventiler.
Jag har insett att mina egentligen inte är så långt borta.